Nu åker jag och mamma i bilen till landet, till vårat nya hus som vi var tvugna att flytta till.

- Varför skilde du dig och pappa egentligen? frågar jag när det blir för tyst.

Mamma är fortfarande tyst. Hon glor på vägen.

- För att vi slutade älska varandra. Det var inte på grund av dig i alla fall, du kan ta det lugnt, Wilma.

Jag tittar ner i mitt knä. 

Jag tror inte på mamma. Inte just nu i alla fall. Jag vet när hon ljuger. Jag kan se det på henne.

- Var jag busig när du och pappa var tillsammans?

- Jaaa, det du. Det var du verkligen. Om du bara skulle kommit ihåg det.

Mamma skrattar. Jag ler.

- Jag önskar att pappa skulle varit här, säger jag och suckar tyst. Det var riktigt längesen jag såg han, eller hur? När kan jag få se honom?

- Senast på dig födelsedag. Men jag tror knappast att han kommer utan att man har bjudit honom eller bett honom om det. Han gör aldrig för hans riktiga familj. Du vet, han är ju bara med sin nya familj nu. Vi båda har ju liksom gått vidare nu, hjärtat. Kommer du gifta dig när du blir stor?

- Ja, det klart. Jag vill inte vara själv när jag är fyrtio. Jag kommer skaffa barn och kanske en skilsmässa.

Mamma skrattar.

- Vill du ha en skillsmässa? frågar hon och ler mot mig och tittar på vägen samtidigt.

- Ja, faktiskt. Det vore nog ganska kul.

- Men jag kan lova dig, det är inte kul. Wilma, förstår du det? Önska dig aldrig en skilsmässa. Var kvar vid din man.

Jaa, det ska jag mamma. Forever. Vad än han eller du säger.

Det kommer säkert bli bra. Det kommer det.

/Cornelia